Harrisons dramatiska historia

00:00 Hur kunde en revolution som lovade frihet sluta i massavrättningar och diktatur? 00:06 Det talar jag, Urban Lindstedt, med historikern Dick Harrison om i ett avsnitt av Historia Nu som är ute nu. I slutet av 1700-talet befann sig Frankrike i en djup kris. Statskassan var tömd, skattesystemet orättvis och stora delar av befolkningen levde i fattigdom. 00:23 När Ludvig XVI sammankallade riksdänderna för att få igenom nya skatter satte han igång en utveckling han inte kunde kontrollera. 00:34 Monarkin avskaffades, kungen anklagades för fräderi och avrättades i guillotinen den 21 januari 1793. Uppror, krig och politiska maktsrider ledde till skräckväldet och revolutionen började äta sina egna barn. 00:49 Musik 00:53 där man ofta brukar dra upp som den store gladiatorslösaren, men det är ingen mindre än Caesar själv. Enligt uppgift så ska Caesar ha låtit 320 gladiatorpar strida i försilvrade rustningar. Och det här var en gratis underhållning. Han bjöd romerska folket på det här. Och det var mer än Caesar egentligen hade råd med, så han fick låna pengar till allt detta. Men det åt han gärna, för han tänkte att nu kommer folk att älska mig. Detta är en sund politisk investering inför framtiden. 01:35 Välkomna till Harrisons dramatiska historia. Och till mig Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Och välkomna till... 01:43 Katarina Harrison Lindberg som är gift med Dick och sitter mittemot honom i biblioteket i Åkarp och poddar. Och idag har vi kommit till ett fantastiskt spännande ämne, nämligen gladiatorer. Vi hoppar tillbaka till antiken. Ja, vi har ju haft antiken för jättelänge sedan, men då hade du inte skrivit om gladiatorer. 02:07 De här är ju alltid aktuella. Gladiator 1, Gladiator 2, Homerrikets fall, Hollywood vräker gladiatorer över oss. Och nu har jag bidragit till Floran genom att skriva en bok. 02:17 Ja, och det häftiga här, jag vet inte om ni vet detta, men när Dick har skrivit en bok eller jag har skrivit en bok så läser vi alltid varandras manus innan vi skickar iväg dem till förlaget i fråga. Så jag är alltid den som läser Dicks böcker allra först och han är den som läser mina allra först. Så jag har precis suttit och läst en, inte jättetjock bok, men ändå en bok som heter just Gladiatorer som du har skrivit i den första versionen. 02:49 Och du tänkte på Asterix hela tiden? 02:51 Jag tänkte på Asterix hela tiden. Det går inte att komma förbi det, för det gör man faktiskt. Så jag satt där och såg de här feta, skurkaktiga romarna som blev inrullade i honung och utkörda på arenan och sådana här saker. Det var väldigt spännande. Men var hände det här och när hände det? Vi måste in i historien nu. 03:12 Med undantag för de här som dyker upp på vita duken i modern tid, och de är ganska många, så är det här en rent antik företeelse. Vi hade inga gladiaterspel under medeltiden, tidig modern tid, 1890-tal. 03:24 Var uppstod de då och när skedde det? Det vet vi inte heller. De enda letrådar vi har utgår från det ganska dåliga historiska källor, sent nedskrivna, trovärdiga eller mer trovärdiga hypoteser. 03:38 Livius, som då jobbar på kejs av Gustustid, hundratals år efter att man har startat, han inbillar sig att det här inleddes exakt år 310 före Kristus, 300 år före hans egen tid, när kampanierna firade en seger över Samniterna. Och det är han ju inget gott ögonvittne till, måste man vänna vårdning på. 04:00 Nej, inte om det har gått 300 år. Då är han en ganska dålig källa. Men de här kampanjerna då, det var i alla fall ett italiskt folk. De talade språket oskiska. Det är ett indoeuropeiskt språk som på ganska många punkter skiljer sig från latinet som ju också är ett indoeuropeiskt språk. Och på 600-talet och 500-talet före Kristus så fördrevs de här kampanjerna från stora delar av sitt gamla land av grekiska kolonister. Men i mitten av 400-talet så inledde de en successiv expansion vid kusten mot Tyrenska havet. 04:37 Kampanjerna erövrade bland annat städerna Kumei. Uttalas det så? Ja. 04:43 Kumei hade en grek sagt, men nu är vi kampanjer här. Kumai. Meröver än en från grekerna i alla fall. Och Kapua från etruskerna. På 300-talet före Kristus var kampanernas största fiender de också oskiskt talande samniterna som bodde längre in mot inlandet. Som både kampanjer och romare ofta var tvungna att värja sig mot så det här var som en gemensam fiendelse med de här samniterna. Och det gjorde att både kampanjer och romare ganska ofta allierade sig i krig mot de här individerna. 05:18 Och det är alltså kampanjerna som kommer på idén med att ha gladiatorfighter när man har vunnit ett av de här krigen. Och om Livius har rätt i det här så är det alltså något som romarna lånar för sina grannar. Vi vill också ha gladiatorer och så tar man det. Nej, det är roligt ju. Men alla höll inte med om det här. Andra som levde 300 år för sent och var goda källor hade andra åsikter. Vi har greken Nikolaus av Damaskus, alltså en grek i Syrien, inte riktigt nästgårds från kampanjen. Han menar att Livius är ute och cyklar. Det är etruskerna som hittar på det här från början. 05:50 Både kampanjen och romare har inspirerats av den etruskiska kulturen som då fanns innan romarna blev stora. Nicolaus och Damaskus var inte ensam om det här. Han hade hört det från andra. Och att etruskerna kommer in i sammanhanget det beror på staden Kapua. Kapua som ligger söder om Rom och som var etruskisk innan kampanjerna tog över den. Och Kapua, det möter man alltid i gladiatorhistorier. Här låg en av de viktigaste skolorna och här var man bra på gladiatorer under antiken. 06:20 Man kan tänka sig att det började där då. Ja, man kan tänka sig. 06:23 Under alla omständigheter så låg i alla fall de äldsta kända gladiatorskolorna i kampanien. Landskapets betydelse för framväxten av hela gladiatorfenomenet framgår också av fräskmålningar från den kampaniska staden Pestum. 06:41 Just det, det vill jag faktiskt tipsa lite om. Det har jag varit som tågluffar en gång. Åh, berätta! Ja, nej men Pestum är en perra. Det ligger långt söderut i Italien. Ja, vi menar så att det var svårt att komma av tåget. Det var nästan nödbromsläge. Jag fick stå, jag var den enda som hoppade av nästan i farten. Och där ligger tre stycken grekiska tempel som är helt fantastiska. Väldigt ont om turister om du jämför med de som köter kolosseum. Och där finns det även stora museer med väggmålningar som visar alla möjliga häftiga scener. alltså folk som dyker och simmar och till och med ett homosexuellt par som sitter och vänslas och gladiatorer. 07:16 Så pestum kan jag rekommendera om ni är i Syditalien och har någon dag över att turista på. Slut på parentes. 07:22 Slut på parentes. Just de här fräskmålningarna då, de är daterade till 300-talet före Kristus och de visar kämpande par i blodiga begravningsritualer. Lite oväntat kanske. Och det här kan mycket väl ha varit tidiga varianter av just gladiatorspel. Liknande bilder av gladiatorer från renodlats etruskiska fyndplatser. Ja, det finns också, men de är betydligt yngre. 07:57 Kampanierna, och kanske före dem några sydliga trusker, har alltså samlats för att beskåda strider mellan förslavade eller dödsdömda krigare. Så långt kan vi vara säkra. Men varför? Vilken logik döljer sig bakom spelen? Vi har alltså inga samtida källor. Det dröjer 300 år innan de skriver om det. Men då tittar vi på romers kejsartid. När romerna försöker räkna ut varför började vi nu med det här egentligen? Då hittar vi en mycket tydlig och skriftnoterad uppfattning. 08:25 Ja, och enligt den här idén då så var gladiator-tv-kampen en vidare utveckling av blodsoffer till gudomliga makter. Romerska intellektuella, de ansåg att de visste hur det låg till och det var att deras förfäder hade offrat människor vid begravningstillfället så att gudarna skulle tillfredsställas och bli positivt inställda till den som hade dött. Och i ett senare skede, antog kejsartidens romare då, så avskaffade man de här människooffren. 08:58 För man tyckte det var barbariskt och så ersatte man det med gladiatorstrider. Och så var baktanken då att då spildes det också blod. Och det skulle antagligen ha samma inverkan som om det hade varit riktiga människooffer. Men nu hade folk åtminstone en... chans att överleva. 09:16 Det här var alltså vad romarna trodde att de hade tyckt 300 år tidigare. 300-talet före Kristus, alltså när det här uppstår, det vet vi inte särskilt mycket om. De här rituella tvekamperna, de plockades in av romarna och så började man efterlikna vad kampanjerna hade gjort. Livius menade att de första romerska gladiatorspelen gick av stapeln 264 f.Kr. Det är en som heter Decimus Junius Brotus Scaiva. Han arrangerade en kamp intill döden mellan tre gladiatorpar på Forum Boarium. 09:50 Det är roms boskapsmarknad och det gjorde han för att hedra minnet av sin döde far. Alltså någon sorts rituellt människoffer i form av ett strid. Den latinska term Livius använder om spelet det är monos, m-u-n-u-s, plural monera. Det är alltså gladiatorspel på latin och det syftar på någon sorts officiell och pliktskyldig gåva som efterlevande tillägnar en dödes maner, alltså manerna det dödas andre. 10:17 Under decennierna kring år 200 före Kristus, det är under och efter det andra puniska kriget mot Kartago, då ökar gladiatorspelen kraftigt i antal och betydelse så de går in i en boom. 10:34 Då får man höra sånt som att 22 gladiatorpar kämpade mot varandra i det monra gladiatoria som arrangerades år 216 f.k. för att hedra den avlydne Marcus Emilius Lepidus. Och ett decennium senare finansierade fältherren Skipio Africanus liknande spel till minne av släktingar som hade stupat i kriget. Och de här arrangemangen gick alltså från att ha varit strikt privata angelägenheter till att nu bli en mer offentlig krig. 11:09 Alltså folk kunde komma och titta på det här i takt med att myndigheterna tog initiativ till reformer och finansiering. Ja, det blev ett spektakel av det. 11:18 I den här första fasen, då arrangerar man dessa monera, dessa tvedräktsspel, i nära anslutning till graven. efter den som ska hedras. 11:28 Tänk dig en kyrkogård eller en anslutning till den, grönområdet. I spetsen står då initiativtagaren själv, Moderatorn. Det är han som har misst en anhörig och därför bekostat spelen, för det här kostade ju. Senare var det inte ovanligt att Moderatorn höll en lägre profil och lät spelen ledas av en editor. En för ändamålet avlönad tjänsteman. Och Moderatorn så önskade så kunde han själv vara editor, självklart. Ibland så ägde han sina gladiatorer men han kunde också hyra dem av en lanista, ägaren till en gladiatorskola. 12:01 De här beteckningarna är viktigt att komma ihåg. Alltså Moderator, det är alltså han som bekostar allting. Editorn, editorn, alltså redaktören på vårt sätt. 12:11 Begravningsentreprenören? 12:13 Precis, det är han som gör jobbet och sitter och är chef när det hela äger rum. Och lanistan, det är han som äger skolan och utbildar dem. De här tre står alltså i bakgrunden och sen har vi kämparna på arenan. 12:24 Jag får så märkliga bilder av den här beskrivningen. Jag ser framför mig de här begravningsföljerna och så kommer begravningsentreprenören med de här personerna i släptåg. Det var inte florister som gjorde någonting här, utan det var lanistor som bidrog med starka män. 12:44 Och lanistan är då en lite skum typ som tränar dem och har ganska dåligt rykte. Medan moderatorn är ju hedervärda romare som inte smutsar ner sina egna fingrar med det här blodiga jobbet. 12:55 Ja, nästa förändring, den inföll år 105 före Kristus, då den romerska staten på allvar träder in på arenan och tar på sig ett mycket större arrangörsansvar. Och anledningen, det var det katastrofala nederlaget mot, heter de kimbrerna? 13:14 Ja, kimbrerna hade romarna sagt, vi brukar säga simbrer. 13:18 Ja, är inte de från Simrishamn? Ja, precis. Det trodde man faktiskt för. Simrishamn stavades C-I-M-B-R, Simrishamn, på 15- och 1600-talet. För man ville så gärna få det se ut som att de hade utvangrat därifrån. Det är klart de var därifrån. Ja, hos oss keltisk krimalskonfederation i alla fall. Stygga pojkar tyckte romarna. Och så hade de kompisar. Simbre och teutoner, det vi snackar om. 13:40 Vi kallar dem Simbrer. Det stavas med C. Och de var inte från Simrishamn. 13:47 Orsaken var alltså att det hade skett ett katastrofalt nederlag mot de här Simbrerna och Teutonerna i slaget vid Arauzio. Det är dagens orange. Ja, den ligger i Provence. 13:57 Väldigt vacker stad med fint kring. 13:58 Och de här Simren och Teutonerna då de var kringvandrande stammkonfederationer från central- och nordeuropa som under några år hotade den romerska världen. Liksom alla på den här tiden. Men om de då kom från Simrishamn det vet vi inte. 14:16 Genom att hyra gladiatorer från Capua till att uppföra demonstrationsspel hoppades senatorerna i Rom att förbättra militärträningen. Så här får de en helt ny uppgift. Succén var naturligtvis omedelbar. Snart anlitades gladiatorer som lärare och instruktörer i de nya väpnade styrkorna som skulle organiseras för att värna Italien och Rom. 14:39 Så på de boys! Och det här tyckte romarna mycket riktigt var mycket spännande och då ville se mer och mer och mer även efter att man inte längre behövde de här tränarna. Så under de hundra år som följer, alltså sista sekret före kristig födelse, blev det allt vanligare med början. privata gladiatorkamper som utkämpas inom ramen för statligt organiserade festspel vid religiösa helger. Och det politiska livet i Rom utvecklades nu så att de här gladiatorspelen blev ett mycket bra sätt för ambitiösa män att få anhängare. 15:10 Alltså de bekostade festspelen vid stora statliga fester och blev populära. 15:14 Ja, den som bjöd folk på underhållning kunde räkna med folkligt stöd vid val till ämbetsposter. Så frikostighet gav popularitet åt politikern. 15:26 Medan den blivande diktatorn Sulla var pretor lät han arrangera några av de största gladiatorspelen som hittills hade skådats i Rom. Officiellt gjorde han det här för att hedra sin avlydna hustru Metella, men i själva verket var det kanske mer för att han skulle befästa sin position och få anhängare. Ja. 15:48 Om kan sola göra det här så kan alla andra göra det också om de bara har pengar. Och det man ofta brukar dra upp som den store gladiatorslösaren, det är ingen mindre än Caesar själv. Gaius Julius Caesar. Han var 35 år. Han valdes till kurulisk edil och 65 före Kristus. Och kurulisk edil... Det var ett verkligt bra jobb om du vill slösa med stora festspel och få folk att tycka att det är schysst. Idilens åliggande så ingick att man skulle organisera offentliga nöjen och fester. Och då hade han öronmärkta anslag i statskassan, men framförallt förväntades han använda den egna förmögenhet. 16:23 för ändamålet och Caesar han uppvisade en enormt lösande frikostighet. Samtidigt ordnade han på eget bevågt gladiatorspel för att hedra minnet av sin far och då hade pappan varit död i två decennier men nu tog han chansen att hedra honom. Enligt uppgift så ska han se sig ha låtit 320 gladiatorpar strida i försilvrade rustningar. Det var maximal antal gladiatorer som en enskild privatman fick disponera över i Rom. Man såg att det var lite riskabelt om man hade fler än 320 sådana här tilltänderna beväpnade kämpa bakom sig i stan. 16:58 Och det här var en gratis underhållning. Han bjöd romerska folket på det här. Och det var mer än Caesar egentligen hade råd med så han fick låna pengar till allt detta. Men det åt han gärna för han tänkte att nu kommer folk att älska mig. Detta är en sund politisk investering inför framtiden. Klart du vill ha Caesar som konsul. Han är ju gratis underhållare med 320 gladiatpong. 640 slagskämpar. Tack för det Caesar. 17:26 Den här politiken som några decennier senare ärvdes och vidareutvecklades av kejsarna, den kom att förknippas med orden bröd och skådespel. Det känner ju alla till från historieundervisningen i högstadiet, tänker jag mig. På latin, panem et kirkenses. Ett uttryck som myntades av Juvenalis. 17:49 Juvenalis, det är alltså en ganska rolig satirdiktare som älskar att spyga all över det romerska folket sedelsförfall. 17:57 Ja, i alla fall, han skriver så här, Juvenalis. 18:00 Fordom var romarna ett bra folk som inte gick att muta och som fullgjorde sina plikter, men numera intresserar man sig blott för två saker, bröd och skådespel. Och det här kan man ju säga på latin också, ska du göra det? Doas tantum res anxius optat panem et kirkensis. 18:24 Ja, när det här uttrycket används idag, då syftar det på att romsherrar hör undersåtarna på gott humör på konstgjord väg genom att förse dem med mat och nöjen. Feta, glada människor, de gör inte uppror. 18:37 Precis, som Shakespeare låter ses att säga i en liten passage. 18:41 Och det här funkar faktiskt. Folk tycker det är jättekul att sitta och få gratismat och titta på våldsunderhållning och då gör de inte uppror. Det är ett nice life if you can get it. 18:58 Nu har vi sett hur spelen kommer igång, men vi har inte mött gladiatorerna själva. Så låt oss nu träda in på arenan och titta hur de ser ut. Och de första vi hittar då, de ser ut som samnitiska krigare. Alltså som de där fienderna som romarna och kampanjerna slogs mot hundra år tidigare. Och det är inte förvånande... Det är ju kampanjerna som är rädda för samniterna som startar gladiatorspelen och då låter de sina fiender dyka upp på arenan. Det kan mycket väl vara riktiga samniter som är krigsfångar, annars får man inte ha fejksamniter. 19:31 Folk vill se fienderna få på nöten på arenan. Så samniterna var populära. 19:37 Hur såg de ut då? 19:38 Ja, hur såg de ut, de här samniterna? När samnitgladiatorn trädde in på scenen, då hade han en lång rektangulär sköld, en så kallad skodom. 19:51 Han hade en skena av läder på vänsterben. Han hade hjälm med plymer och ett kort gladiussvärd, vilket sammantaget var avsett att påminna om de riktiga samniterna och hur de såg ut i. 20:07 Strid. 20:08 Svärdsarmen skyddades av ett kraftigt armskydd så att man inte skulle skada sig där. Det här armskyddet kallas för manika. Och det blev så småningom standard för ganska många gladiatortyper för att man behövde ju skydda kroppen. Man fick ju nog med skador ändå. 20:24 Och det som är speciell relevans är ju svärdet. Gladios. För det är ju det som går upphovligt här med gladiator. Det betyder bara svärdman om man nu översätter det. Gladius var troligen ett keltiskt lånord som syftade på svärd i allmänhet. Men när vi kommer fram till senare romersk tid så har man en speciell typ av svärd som man tänker på. Det var något romarna hade snott från Spanien, från keltibererna. De använde en speciell typ av gladius. Och det är ett tveäggat, kort svärd med rak och bred klinga och med enkel grepp. 20:56 Det var det som de romerska legionärerna lärde sig ha som standardvapen. Det var vapen som var lättast att få tag på och som publiken kunde associera till mycket enkelt. Under cirka 400 år, från 200-talet före till 200-talet efter, det vapen man spontant tänkte på när man tänkte en soldat. Meningen är att du sticker in svärdet i fienden, vrider lätt så att det uppstår ett stort sår med kraftig blödning. Nu gäller det att gladiatorn kommer åt sin motståndare och kan göra allt det här. Men det är ju det som de blodtöstiga publiken sitter och väntar på. 21:28 Av allt att döma så introducerades de här samnitgladiatorerna ganska kort tid efter segern över samniterna då kampanjerna höll festspel för att fira segrarna. Och därefter tog romarna helt enkelt öppet. över den här krigartypen och föra över dem till sina egna arenor. Några av våra bästa belägg för samnitgladiatorerna är faktiskt konstnärliga eftersom romarna gärna avbildar det kraftfulla och maskulina slagskämpar med plymhjälmar och dödliga vapen. Men vi har också textbelägg för deras popularitet. 22:04 Därefter introducerades andra gladiatortyper som också skulle föreställa typiska fiender till den romerska publiken. Publiken ville nämligen se strider med en tydlig vi-och-dom-atmosfär. Även romare som aldrig någonsin hade sett samniter och andra antagonister på riktigt ville se dem slåss i en beväpnad gestaltning under de här spelen. 22:28 Så två efter Samnitna, det kommer närmaste grannar som han stör sig på och då tittar man på de som då bodde i norra Italien, i Lombardiet och Venezien och där där bodde det galler vid den här tiden, alltså keltiska folk Galliacis Alpina, de fanns det dessutom gott om på andra sidan Alperna i det stora gallien, det som idag kallas Frankrike och de här keltiska folken de slåss man mot i några sekler så det är välkända närbelägna fiender, klart man vill titta på dem också. 22:56 Ja, vi har samniter och vi har galler. I nästa skede vände romarna blicken österut och fascinerades av trakerna. 23:05 Trakerna, de utgjorde ett idag försvunnet indoeuropeiskt folk som under forntiden och antiken bebodde stora delar av södra Balkan i det område som idag är. 23:17 Europeiska Turkiet, Bulgarien, nordöstra Grekland. Och romarnas expansion in i Trakien drog ut på tiden. Och även efter att Trakerna hade besegrats i mitten av hundratalet före Kristus så fortsatte regionerna att styras av lokala kungar som ibland erkände romersk överhöghet. Så Trakerna kunde man använda länge. 23:41 Ja, de funkade väldigt bra så fina på arena för man var van vid att de har alltid slogs mot i öster. 23:46 Frex, den trakiska gladiatorn. Han hade en liten sköld, kallad parma eller parmola, 60x65 cm. Alltså inte en jättestor skotum, utan ganska liten. Kort svärd hade man, eller lång dolk med böjt blad, så kallad sika. Ett vapen som var vanligt på balkan, men som romerska soldater inte använde. Så det var ganska lätt att känna igen de här på beväpning och skydd. Dessutom så hade man en stiliserad grip som hjälmprydnad. Så alla såg när det var en traker som kom in på arenan. 24:18 Samniten, gallen och traken fungerade som etniskt kodade fiendetyper. 24:24 Men av det här följer ju då att man måste ju betrakta de här som antagonister. Det funkar under republikens dagar, men så småningom så fungerar inte det här längre. 24:35 Nej, det bygger på att de verkligen är fina på riktigt. Samniterna bodde alltså i Mellesta, Italien. Och det här erövar romarna ganska tidigt och sen så småningom blir de medborgare också. Så när vi kommer fram till Cäsars tid, då är samniterna romare. Då kan man inte ha de som fiender, så det funkar inte. Cäsar erövar dessutom gallgen. Hundra år senare har gallgen blivit lika romerskt som Italien. Då kan man inte ha gallna på renan heller. Trakorna kan man ha lite längre. Och det innebär att de här fasas ut och måste ersättas av andra gladiatorer. 25:07 Och istället för att ha den här samniten och den där gallen så kan man ha en mormillo. Jag tror att alla har sett en mormillo på bild. De ser väldigt karaktäristiska ut. De är tungt beväpnade, de kommer in som ersättning och jag ska ju beskriva dem, mormillo. Det är en fiskhistoria. 25:25 Ja, men precis. För termen mormillo påminner om grekiskans mormuros och det är en typ av fisk och antagligen så fick den det här namnet för att gladiatorn hade en huvudomslutande hjälm av gallisk typ med ett stort nätliknande visir. Dessutom var den här ofta smyckad just med en liten fiskfigur. Den här Murmillon kämpar med ett sånt här gladiussvärd, det här korta tvåäggade svärdet och en rektangulär sköld som var försedd med ett läderbälte. 26:00 Han hade ett sånt här... 26:01 armskydd förstås för att skydda sig. De hänger med länge. De hänger med länge. 26:07 Parallellt med utvecklingen av Murmillon som ersättning för gallern som inte längre funkade som fiende så lånade romarna in ytterligare en etniskt specifik gladiator typ. Den här gången från Grekland. Nämligen Hoplomachus. 26:24 De är också lite skumma grekerna. Också lite längre bort. Dyker upp lite här och var i främre orienter. Så de kan man använda. Men man får gå lite längre bort nu från centrum. Hoplomachus är då en hoplit, alltså en klassisk grekisk krigare. Det som utmärkte dem hade gått i hundratals år var att de hade jättelånga spjut. Hårt bepansrade, jättelånga spjuter så går de samman i falanger. De har ett kort svärd också med meningen att spjutet ska användas. Då kan man ju para ihop dem med en mormillo till exempel. Mormillon kommer med svärd, hoplomachusen, med ett spjut. 26:57 Vem dödar vem först? Spännande! Och den där Hopps och Markussen, dessutom utmärker han sig för att han står hos barfota. Så han är väldigt lätt att känna igen. Långt spjut och barfota, det där är greken. 27:09 Det måste ju ha varit en poäng med att man skulle känna igen de här personerna på arenan. Att man inte blandar ihop dem. 27:17 Om Hopplomachus visar på inspiration från sydöstligaste Europa så var Essedarius den raka motsatsen. Det var en gladiatorstyp som hämtades från det avlägsna Britannien, längst bort i den nordvästra delen av imperiet. 27:33 Det som skilde Essedarien från övriga krigare på arenan var att han kämpade från en hästdragen stridsvagn. 27:41 Det var exotiskt. 27:42 Ja. När Caesar invaderade Britannien åren 55 och 54 före Kristus så överraskades romarna av detta i deras ögon väldigt ålderdomliga sätt att kriga. Och vi vet att desiderierna stred mot andra gladiaturer av samma typ. De var inte de enda som var vagnkämpar utan det förekom. 28:02 Så här har man plockat från Grekland, från nuvande Bulgarien och Turkiet och så plockar man från Gallien. Gallerna gjorde då och då uppror. 28:11 Och då kan man fortsätta att plocka därifrån. Och en av de intressantaste, för en medeltidshistoriker är intressantast, det är Kropelarius. 28:20 Och det är galliska upprådsmän som klär ut sig på ett visst sätt och så tycker man att det här ska vi ha på arenan också. Och när jag sa medeltidshistoriker, de såg nämligen ut som medeltida fighters. De hade tunnehjälmar på huvudet. Alltså sådana som riddare har i turneringar tusen år senare. Sådana hade man. Alltså tänk en hinkliknande konstruktion Så ska du givetvis ha lite öppning för ögon och mun, men inte mycket. 28:44 Med en enormt tung rustning. Lite som en tornerare som hoppat av. Det innebär att han inte kan springa fram och göra chocker. Det är en defensiv roll. Han står och värjer sig och försöker få in en träff. Själva tyngden i rustningen är en del av sporten. Krupularius måste vara väldigt, väldigt stark. Han är lätt att trötta ut också, så det blir en särskild utmaning att ha en krupularius på plats. 29:10 Då blir det blodigt. 29:13 Romarna inspirerades också av sina fiender längst i öster, de som kallades för parternas och levde i dagens Iran och Irak. De exilerade i strid genom sina beridna bågskyttar. De partiska ryttarna förväntades inte utkämpa närstrider utan måste hålla sig på avstånd från fienden och avlåsa pilar. Den mest ryktbara taktiken gick ut på att underflykt eller falsk flykt i full galopp plötsligt vända sig om och skjuta pilar mot förföljarna. 29:46 I gladiatorspelen motsvarades den partiske ryttaren av en sagittarius, en bågskytt. Han stred nästan alltid till häst, alldeles som kavaljeristerna i öster. Så hästar var ändå, det förekommer i de här kamperna. 30:00 Nu är det inte bara sagittarierna som slås från hästryggen. Man har en samlingsbenämning, ekvites, och det betyder just ryttare, som också kan rida omkring som har lite kavallerifajter på arenan. De är lätt beväpnade med svärd eller spjut. De har en rustning av en typ som kallas fjällrustning som ger bättre skydd än ringbryngjord och dessutom inte väger lika mycket. Men det är viktigt att komma ihåg att så fort vi snackar stridsvagnar och hästar, de slås alltså mot varandra. Det är inte så att de anfaller fotsoldater, utan då vill man se kavallerist mot kavallerist i sammanhanget. 30:31 Och det kan ju lätta upp en stämning om du nu ska ha 20 matcher. 30:35 Här blir det lite turnerspel över det hela. Ja, men... 30:41 Den gladiator som påminner allra mest om en vanlig romersk legionär, den personen fanns naturligtvis också. 30:47 Man har ju inbördeskrig ibland. 30:48 Ja, man vill ha inbördeskrig ibland. De kallades för provokator, utmanare. 30:54 Och liksom legionärerna så stred de med stora rektangulära sköldar som skydd och de hade gladius som vapen. Något som utmärkte dem i förhållande till övriga gladiatorer, det var att de hade en bröstplatta. 31:07 Ja, för normala gladiatorer, de hade med sig inget skydd på bröstet. 31:10 Nej, det var bara överkropp som gällde. Även om de kanske hade en sköld och sen det här skyddet på armen så hade de liksom inte något direkt övrigt skydd på kroppen. Men det hade de här provokatorerna, får jag kalla dem det? Ja. De hade alltså den här bröstplattan, kardiofylax. Och hjälmarna hade inte några sådana här lustiga utsmyckningar med en massa nät och fiskar och grejer. Eller stora plumor mitt uppe på, utan istället så hade de fjärna. Jädrar på var deras sidan. Det här måste ju ha sett jättekonstigt ut. Ja, men de var lätta att känna igen. 31:41 Men de var lätta att känna igen. Och grejen var att de här provokatorerna stred bara mot andra provokatorer. Så det blev, precis som du säger, någon sorts inbördeskrig på arenan när de här steg fram. 31:56 Sesam och Pompejus, typ. Ja. Exakt. Alla de här vi nu har nämnt är alltså kopior eller efterliknanden av riktiga soldater som man kunde se runt omkring i Medelhavsvärlden. Men romarna hade ju fantasi. Man kunde hitta på fantasysoldater också. Vi har en som heter Skissor. 32:14 Scissor. Det låter ju lite som sax. Det gör det faktiskt. Man hade en saxliknande märkligt vapen som man hade. Ett långt rör som skyddar gladiators arm och sen ett långt och tunt cylindriskt rör med halvmonoformat bladligt som en halv sax som man sätter fast på rörets ände. Så han går alltså med en förlängd jättekrok som man ska försöka få in en träff med fienden på. Eller så har vi en kestos. Han strider med en kestos, det är ett tillhygge- som kan liknas vid en mellanting mellan bokshandske och knoghjärn. 32:45 Alltså riktigt, riktigt tuff superboxare. Och det här var något som man hade plockat in från Grekland- för de hade vissa våldsamma spott under OS. Och då kunde man tänka sig, Pankration hette det- alltså anything goes, lite wrestling och pucka på dem. Och plocka in sådana boxare så kan du få sådana på arenan också- Så det var alltså närmast boxningsmatcher som man kunde ha som någon sorts mellanting när man nog hade sett en massa svärd och annat. 33:11 Allt det här är ju väldigt blodigt. Väldigt mycket på allvar. 33:18 Kanske väldigt jobbigt. Särskilt om en Dimakaios dyker upp. Jag måste få nämna honom också. En som bär två knivar. Han fick inte ha sköten åt två hugg- och stödvapen samtidigt. Maximal blodsutdjupelse om han träffar. 33:30 Ja, det här blodiga, tunga, jobbiga. Man ville lätta upp det. Och det lättade man upp genom att också ha en komisk kämpe. Pausunderhållningen? Ja, pausunderhållningen. Nu kommer narrarna. De benämnes pegnarius. 33:47 Ja, en pegnarius, flera pegnari. 33:50 En pegnarius, flera pegnari. Precis. Och när pegnarierna dyker upp- då ses de som clowner. De utkämpade bluffstrider som pausunderhållning- under långa föreställningar- Vi har en dags föreställning här. Då måste man ha någonting som är... Nu blir det pausunderhållning. Då dyker de upp. 34:15 När riktiga kännaren går på lunch så kan man stoppa in pengar. 34:18 Meningen med deras kamp var egentligen inte att någon skulle bli skadad utan det var mycket mer att nu ska vi bluffslås här och ratta på ändan och publiken ska få det lite lättsamt. 34:29 Nu undrar jag de som lyssnar när vi kommer till det de flesta tänker på. De mest klassiska fighterna. 34:36 Det som man har på näthinnan när gladiatorspelen dyker upp. Det som oftast avbildas i musiken. Och det är nätmannen mot förföljaren. Retiarius mot sekotor. 34:52 Nätmannen är lätt beväpnad. Han har framförallt ett stort tungt nät som man ska kasta över den tungt beväpnade långsamme förföljaren. Nätmannen ska försöka snärja in förföljaren. Därefter döda honom med sin tre ut som hon har också. Men han måste vara mycket snabb. För om förföljaren ser god då få in ett hugg eller en stöd. Då har nätmannen inget skydd. Han har inget pansar på kroppen och han riskerar att dö. 35:19 Den här Secutor förföljaren har en karaktäristisk hjälm som är avpassad efter taktiken. Den täcker nästan hela huvudet. Det ska vara väldigt svårt för nätmannen att träffa ögonen med sin treod. Hjälmtoppen fyller samma funktion. Den är rundad och har inga utsmyckningar som kan snås in i nätet. Vilket innebär att nätmannen måste jobba hårt för att snå in i nätet. 35:41 Största bekymret för den här förföljaren, sekotorn, det är att han är väldigt tungt rustad. Han tyngs ned av rustningen. Medan retiorien kan hoppa runt och dansa lite, lite Mohammed Ali, sting like a bee, hoppa runt. Så att det blir en väldigt ojämn kamp mellan två väldigt duktiga men ojämna motståndare. Och det kan man förstå att folk i publiken tycker är väldigt spännande. De måste vara mästare på båda sidorna. 36:06 Därför är det här väldigt avbildat. Vi kan se på bevarade bilder hur en retiarus försöker hugga nedåt mot en sekotors oskyddade ben eller träffa i huvudet precis där ögonen sitter. Faktum är att vi har även belägg i form av skelett som visar att han ibland träffar helt rätt. 36:27 Man har hittat ett kranium i Efesos, i nuvarande Turkiet, med uppenbara hål, fem centimeter från varandra, där man kan se att här har nätmannens treud gått rakt in och avgjort fajten. 36:40 Ja... 36:41 De här två kamperna mellan retiarier och sekutorer tillhörde gladiatorspelens verkliga höjdpunkter i omkring två sekler. Så det är inte konstigt att vi till och med känner till namnen på flera av de här kämparna. Som exempel på en framgångsrik sekutor kan nämnas Syrien Flamma- Som betyder just flamman. Under kejsar Hadrianus regeringstid mellan år 117 och år 138 utkämpade han hela 34 strider. 37:14 Han vann 21 gånger, 9 gånger blev det oavgjort och han förlorade 4 gånger. Men hans liv skonades uppenbarligen. 37:24 Vid fyra tillfällen blev han erbjuden friheten som belöning för sina triumfer men uppenbarligen så tyckte Flamma om att vara gladiator och valde varje gång att bli kvar på arenan. Detta enligt hans egen gravsten på Sicilien som restes av en gladiator kollega till honom som hette Delicatus. Och vid tiden för sin död så hade Flamma uppnått den för aktiva gladiatorer aktningsvärda åldern av, håller ju nu, 30 år. 37:53 Ja, han levde länge för att vara en gladiator. Han var alltså sekutor, Flamma. 38:00 Och sekutorerna blev gärna folkhjältar. De tyckte man var häftiga. Retiarierna, nätmännen, hade lägre status. Det var populärt att titta på dem, men samtidigt var det en fegis som hoppade runt med ett nät. Det var inte lika lätt att föreställa sig själv i rollen som en retiarius. Så för att de, de här omanliga fegisarna, skulle bli populära, då måste de verkligen vara skickliga med treuden. Och sådana finns också. Vi har exempel på Rätiarie som tar sig över den här manlighetsstatusribban och omsvärmas av entusiaster. 38:31 På en graffiti-text, alltså Klotter i Pompeji, läser vi om kräskens som beskrivs som flickornas häskare och doktor för alla av kvinnligt kön. Det var gradden man ville ha tag i. Det var flickidolen på arenan i Pompeji innan Besurias utbrott. Säkert avslutar hans och andras karriärer. 38:50 Det är så fantastiskt att man kan veta det här. 38:53 Ja, att de klottrade om de här figurerna. 38:55 Alla gladiatorstrider utgjordes inte av kamp man mot man. Det var minst lika populärt, om inte ännu populärare, att anordna strider mellan människor och vilda djur. Den sortens arrangemang kallades för Venationes. 39:13 Singular är venatio, säger jag som aldrig har läst latin, men vi knickar gillande i andra änden här. Det är ett ord som betyder just jakt och de förekom i stor omfattning både under republikansk tid och under kejsartid. 39:29 Mannen som hittade på det här känner vi till med namn. Han heter Marcus Volvius Nobilior. Han var en av romerska republikens skickligaste fältherrar och mest framträdande politiker på 190- och 180-talen före Kristus, alltså långt tillbaka tiden. Han var i Grekland och krigade. Han blev förtjust i den grekiska kulturen, han lät föra många konstverk från Grekland till Italien och när han kom tillbaka till Rom i triumf. efter alla sina segrar, så bekostade han spel där han låter gladiatorer kämpa mot exotiska djur. 40:02 Till exempel sådana som fanns i Grekland. Och vad kunde vara mer grekiskt än ett lejoner? 40:08 Kan vi tycka att det är konstigt, det finns ett skäl till att det inte finns lejon i Grekland idag. Någon plockade dem till arenorna hela tiden. Och det här exemplet, gladiator mot lejon, det manade till efterföljd. Det var mycket spännande. Så under de sekler som följdes så hämtades tiotusentals och åter tiotusentals viljor till Italien för att bli dödade på arenorna. 40:30 Ofta så inleder man en gladiatordag, alltså på förmiddagen, med att ha sådana här djurtvekamper. Eftermiddagarnas tvekamper, ja då kommer höjdpunkten människa mot människa. Och däremellan kommer clownerna. Däremellan kommer clownerna. Ett ständigt bekymmer inser ju vänner av ordning även idag, det är att djuren kan rymma. Alltså lejon kan faktiskt ta för sig ett hopp över hinder och annat och då kan publiken få problem. Väldigt stora sådana här överlevnadsbekymmer. 40:57 Man har inga goda säkerhetsbarriärer i grunden på nät och annat vid den här tiden. Så det händer att romarna måste gräva diken och resa tillfälliga barrikader för att stoppa eventuella ilskna viljor från att ge sig på lättåtkomliga feta romer i publiken istället för den där farliga gladiatorn. 41:16 En kämpe som sattes att strida mot djur kallades för venator eller bestiarius och ingen av de här var i strikt bemärkelse alltså gladiator eftersom romarna brukade den termen om människor som stred mot andra människor. 41:31 Dessutom hade orden olika konnotationer, medan Venatorn, alltid förefaller ha varit en beväpnad och duglig stridsman, kunde ordet bestiarius både syfta på en sån djurkämpe och en människa som var dömd till döden att dödas av vilddjur på arenan. och inte alls vara tränad för att göra det egentligen. 41:53 Det är det här folk blir i Asterix när de gör något dumt. Då blir de damnatos adbestias, dömd till vilddjuren och släppas in där så att lejnen får något att frossa på. Och de ska ju inte överleva. Med undantag för de här dödsdömda som alltså inte ska ha en chans så är det nästan alltid djuren som förlorar de här tvekamparna. Det är inte många vilddjur som överlever de här duellerna. Det är ungefär som en tjurfäktare mot en tjur i Spanien. Tjuren drar det korta strået och det ledde till att åtgången på vilddjur kunde bli mycket stor. 42:25 En uppräkning av de djur som fördes till arenan kan göras lång. Hit kom då lejon, precis som du sa, men också elefanter, björnar, tigrar, djärvar, sebror, strutsar, gamar, minkar. Vi fattar den krigare som får slåss mot ett jägg. Minkar alltså! Och hjälp! Minkarna kommer! Men vi har också giraffer, vildjätter, kaneler, apor, leoparder, krokodiler, flodhästar och vildsvin- Och, till råga på allt, tamdjur som kor och tjurar. 43:03 Här kommer tjurfäktningen in. Ja, här kommer tjurfäktningen in. För de nordafrikanska elefanterna så fick spelen den absolut värst möjliga konsekvensen överhuvudtaget. De blev utrotade, men det gällde ju då också som europeiska lejon till exempel. Det finns ju inte lejon i Europa längre. 43:19 Nej, exakt. Tack vare en diktare Martialis, epigramformens mästare, så vet vi att romarna till och med lät noshörningar kämpa på arenan. Dock inte beridna av människor, vilket amerikanska filmindustrin gärna påstått att det var. Martialis första kända verk. Det handlar just om festspel på arenan. Den heter Liber Spectacularum. Det färdigställdes i samband med ett av de häftigaste av alla gladiator-evenemang någonsin som han var med om. Invigningen av Colosseum. 43:50 Här berättar Mattialis om en noshörning som leddes runt på arenan. Äggas till Vrede, vorefter den angriper en tjur. Den angriper alltså inte en gladiator, för han hade inte haft en chans. Men vad händer om du tuttar ihop en tjur med en noshörning? 44:06 Eller mellan en tjur och en elefant. Det gjorde man också. Han måste ju ha varit väldigt fascinerad. 44:11 Men alla de här kamperna var alltså inte så att det var människa mot djur. Det kunde också vara djur mot djur. 44:16 Helst människa mot djur, men har du en osörning så finns det ju ingen venator som överlevde när den rusar. Men då porrar man ihop det med ett djur istället. Det spelar ju ingen roll, det ska vara spännande allt det här. Och just när tjuren och elefanten fightas, vem tror du vann? 44:32 Jag tänker mig ju att elefanten vinner. Det här var inte förvånande alls. Det som var förvånande, noterar Martialis, är att efter att den har vunnit så knäböjer elefanten inför kejsar Titus. Vilket Martialis tolkas som att djuret erkänner kejsarens makt. Troligen, menar då en källkritisk poesitolkare, så var den tränad att göra det här. För det kan man träna elefanten till i förväg. Vid andra tillfällen, rapporterade Mattialis, gjorde djuren inte som förväntat. 45:04 Det var meningen att de skulle slåss, men istället så avhåller de sig. Ligger ner, tar det lugnt, väntar på att det ska ta slut. Särskilt lejonen kunde ibland vara väldigt, väldigt tröga. Alltså lite tjuren färdig i en allvarning på det hela. Och då blir publiken missnöjd. Då måste man ha en inkitator, en uppäggare som får igång dem i alla fall. 45:31 Vi har nu hört om hur gladiatorerna såg ut på scenen, vad de gjorde där, hur de var beväpnade och att det kunde vara djur och allt möjligt. Men vilka var det som blev gladiatorer undrar man ju då? Var det slavar? Var det fria? Var det populärt att vara gladiator? Var det en pojkdröm? 45:54 Vi kan vara helt klara över att de allra flesta var ofrivilliga. Många var krigsfångerslavar som man har tagit i krig och insett att det är bara dumt att skicka dem här till en plantage eller till något hushåll. De är jobba på att slåss, låt dem fortsätta göra det i så fall. Andra som man skickade dit var slavar som bestraffades genom att skickas till en gladiatorskola. De var damna alltid dömda. Man kunde dömas direkt till arenan, men man kunde också dömas till ad ludum gladiatorium, alltså döms till gladiatorskola och förbereda dig. 46:27 Där i de här skolorna blir det underställd en lanista som ska träna dem och man tycker att de kan göra rätt för sig och kämpa lite mer än de lider av sitt straff. Men det här är alltså de flesta. Nu finns det ganska många undantag. 46:40 Ja, det fanns också fria romerska medborgare som kunde förpassas till en ludus. Men för dem var vägen mycket längre och krångligare. Först måste de begå ett brott av sån dignitet att de berövade sitt medborgarskap och försattes i slaveri. Därefter blev det juridiskt möjligt för domaren att skicka dem till arenan eller till en gladiatorskola. Vad hade man varit tvungen att göra då? Man kanske hade kunnat göra uppror. Då kunde man hamna här. 47:11 Man kunde också vägra betala sina skatter och begå föräderi mot staten. Det var ett bra brott om du kände att du absolut ville hamna i en gladiatorskola. Rån och mordbrand kunde också funka. 47:26 Ja, skolan, vi bönnar något av det här, alltså Lodos. Allt fler gladiatorskolor redan i tid skedet tags över av romerska staten. Och det är inte bara i Rom. Du hittar statliga Lodi i Alexandria, Pergamon, Capua. I Rom hade man fyra stycken. Den största hette Lodos Magnus. Stora gladiatorskolan, det är inte fantasi här direkt. Där hade man runt 2000 gladiatorer som tränar. I en annan, Lodos matutinos, där man är specialiserad på att slåss mot djur. 47:58 Träning, vad gör de om ett lejon kommer? Lär dig ducka och så vidare. De flesta låg det betydligt mindre, så det är 15-20 gladiatorer upp till ett hundratal. 48:08 Men det var en framtidsbransch på den här tiden? Ja. 48:13 Flertalet gladiatorer var alltså slavar, men alla gladiatorer inträdde inte i skolan av nödtvång. Det hände och det var inte ovanligt att fria romare på eget bevåg ansökte om att få träna i skolorna. Den sortens volontärer kallades för auktorati. Och det var inte alls självklart att de accepterades. Först måste en ämbetsman godkänna dem. Sen måste en läkare undersöka dem för att avgöra om de överhuvudtaget hade nödvändiga fysiska förutsättningar för att klara av att vara gladiator. 48:49 De skulle ju inte bara dupsegna ihop och dö på arenan det första de gjorde. 48:53 Nej, publiken vill se en fight. 48:54 Ja, publiken vill se en fight. De vill inte ha någon liten klenis. Efter godkännandet så slöts ett kontrakt och där stadgades det hur ofta de förväntades strida och vilken typ av strid de skulle utkämpa och hur deras framträdanden skulle arvorderas. Då kunde de få betalt. Som exempel kan nämnas att en djupt skuldsatt romare som antogs kunde då få ett kontrakt som innebar att lanistan eller hans chef betalade den här skulden eller stora delar av skulden. 49:25 Ännu en bråkig skitstövel som är bra på slåss, som är djupt skuldsatt, så kan man förena nytta med nöje alltså. 49:31 Ja, det skulle man kunna säga. 49:34 För många auktorat, alltså frivilliga, så fanns det ett mycket enklare motiv än så. De ville bli idoler. 49:42 Dessutom var det en försörjningsväg för många fattiga unga män. De fick ju belöningar, de gjorde väldigt bra ifrån sig. De blev flickidoler, sexsymboler och fick pengar. Vissa unga killar drogs till den typen av jobb då som nu. Och vi har även exempel på att högättade romare, nu snackar vi senatorsnivå, sälja sig till och med frivillagladdatorernas led. Och till och med har vi ett antal, några stycken romerska kejsare- En av dem blev väldigt känd. Han blev nämligen identifierad med att han ville vara en gladiator. 50:15 Han excellerade i det. Det var den här kommodos. Skurken i romarikets fall. Skurken i gladiator. Kristoffer Plam med Jörgen Fenix har gestaltat den här kejsaren- Han var alltså gladiator också? Han gjorde sig själv till gladiator, den nya Herkules. Han deltog i många fighter och han vann varenda gång. Han var uppenbarligen ganska bra på det. Han slogs mot vilddjur också, gärna mot en rättgörig. Han satt i system, hundratals fall, och var sedan ungdomen helt inställd på just detta. 50:51 Andra romare tyckte att det här var väldigt pinsamt. Det är ett slavjobb och så har vi en kejsare som vi går kring på arenan och lekar gladiator hela tiden. 51:00 Men är man kejsare så gör man som man vill. 51:03 Men över till själva kampen. In på arenan här nu då. Ingen scen i gladiatorernas liv är mer känd och mer inpräntad i vår historiska näthinna än den som ska ha utspelat sig när kämparna träder in på arenan. De positionerar sig framför kejsaren med armar och händer höjda i romersk hälsning och förkunnar Häll kejsare, det som ska dö hälsar dig. Ligger det någon sanning i det här? Eller har man bara hittat på det här? 51:34 Nu kommer den här avdelningen förstå och krossa myter och skrönor in igen. Men gör inte det, Dick. Säg att det är sant. Så här är det. Det finns citater lite på latin. Ave kajsar, moritorik. 51:46 Alltså helg Caesar, det som ska dö, hälsa dig. Det finns noterat i Suetonius verk. Suetonius skrev på 100-talet efter Kristus och det skall ha yttrats vid ett enda tillfälle inför kejsar Claudius i samband med ett underhållningssjöslag på Fucinosjön år 52. Och det är inte gladiatorer, det är dödsdömda fångar som har blivit dömda till att dö i ett sjöslag medan folk tittar på och har kul. Så de är alltså dömda till döden och därför säger de där till kejsaren, det som nu ska hälsa dig. 52:17 Och då ska Claudius ha gjort något dumt, han ska ha sagt, out none, ja eller inte. Underförstått, vissa av er kommer kanske att överleva. Och då ska de här bli väldigt glada, ja vi är frigivna och blivit väldigt glada och trodde att de kunde gå hem, vilket de inte fick, så det blev en liten skandal. Det här berättas över Thodius för att visa hur dum Claudius var, kejsaren som var lite bakom. Det nämns även av en annan antikkälla men den ligger ännu längre fram i tiden. Så det här får vi nog tyvärr förpassa till myternas soptipp. 52:49 Ingen gladiator uppges alltså av sagt det någon gång alls utan det är ett missförstånd. Och det gäller även hur gladiatorerna står när de säger det. De ska ha höjt sin arm till någonstans Hitlerhälsning när de säger A.V. Caesar. Det är något som Jacques-Louis David hittar på. Alltså en fransk nyklassistisk målare under revolutionstiden. En känd talare från 1784 där han åter tre bröder gör en sån romersk hälsning. En hälsning som David säkert hittade på själv, för det är inte känd tidigare. 53:18 Så när vi ser de här gladiatorerna framför oss som går in på scenen, arenan, höjer sina armar i någon så sajlande gest och säger att de snart ska dö. Det är en kombination av två fullständiga missförstånd. Fäck med det har inte hänt. 53:33 Ja, tur att annat har hänt då. Om vi lämnar myternas värld och söker oss till historiska källor så finner vi ändå väldigt många fascinerande detaljer. Vilket gör att det går att rekonstruera en hel del av de här begivenheterna. Spelen var offentliga evenemang, de kundgjordes långt i förväg. På anslag så kunde man läsa när och var de skulle äga rum, vilken editor som var ansvarig och hur många gladiatorpar som skulle strida. Jag ser framför mig som cirkusanslag eller någonting. 54:06 Ja, visst! Natten före spelet bjöds gladiatorerna på en god måltid och de fick möjlighet att ordna testamenten och andra praktiska angelägenheter så att om nu det värsta skulle hända så skulle de ha sitt ordnat. Och på själva speldagen så delade de ansvariga ofta ut ett detaljerat program med namnen på de deltagande gladiatorerna och gärna också en summering på vad de tidigare hade gjort på arenan så att man fick någon sorts ranking på dem. 54:38 Och sen var det här gärna en hel dag. Publiken bjöds på musikframträdanden, viljuskamper, avrättningar, mat och dryck bjöds på. Det var ju på morgonen, höll på till på kvällen. Och som jag har sagt innan, gladiatorerna dyker upp sist. Då har man in lätt med lite viljusfighter och så har man lite paus. Nu håller man clowner och till slut så kommer då kämparna in. 55:08 Då ska man tänka på att de aldrig är ensamma på arenan. Du släpper inte in en retiorius med en sekutor eller en mormillo och en hoplomakus utan det finns alltid funktionärer med. En sån kallas lorarius efter lorum till det läderpiska. 55:23 Givetvis för att han har en piska i handen. Är det så att lejonet är lite slött eller att en av människorna vägrar strid och håller sig undan fram med piskan? Dessutom har han hjälp av uppäggare, Inquitatores, som ser till att man ska verkligen få lite gejst i sig. 55:41 På en körfäktning hade vi sagt banderillärer och liknande, alltså funktionärer som ska se till att det ska funka. Dessutom har man domare som springer runt. En domarassistent heter Rudis och överdomaren heter Sommar Rudis. Rudis är namnet på det träsvärdet som man ger till en gladiator som erkänns av att han har kämpat så bra att han erbjuds friheten. 56:05 Då får man betänka att de här domarna är i de flesta fall sådana som har fått ett rådism. Alltså före detta gladiatorer som vill hänga kvar på arenan men har flyttat upp till domarrollen istället. 56:18 Det har uppskattats att en normal lång duell mellan två gladiatorer, till exempel en retiarius och en sekutor, varar i mellan 10 och 15 minuter, som längst i 20 minuter. Ingen vann på att det drog ut på tiden längre än så, därför att man blev bara trött och nernött om det höll på för länge. Dessutom ville publiken se action, de ville inte se två... 56:47 utpumpade individer stå och göra någon sorts lamahugg mot varandra utan det skulle ju hända någonting annars blev det inte kul längre. Så snabbt in, gör det du ska och sen var det dags för nästa match. Och på Cesars och Augustus tid så tycks man ha hunnit med fler än tio dueller under en och samma eftermiddag på ett vanligt gladiatorspel. 57:10 Och att ytterligare öka attraktionskraften man har inte bara inkitatorer och domare och andra figurer där man har även musiker. Det här sker alltså till musik. Och att vi vet det, det beror inte bara på att det nämns i skrift, utan vi vet exakt hur musikerna såg ut, vilka instrument de använde. Visst en känd musik, litet musiken från Libyen, cirka 80-100 efter Kristus, och där ser vi att blåsinstrument är populära. Till exempel en såkola tobiken, det är en trumpet-liknande tuba, eller ett vridet hån, ett kornor. Man har även vattenorgelen, hydraulisk. 57:41 Så vi får tänka oss att det här sker till musik. Skränig blåsmusik och lite orgelmusik. Och det här ska då akkompanjera de stridande så att de anpassar sig så att blir det en hetsig, häftig fight så ska man spela så också. Dessutom så kan man ju ha de här musikernas underhållning mellan matcherna tillsammans med clowner. 57:59 Hade man inte velat se det här reenaktat? 58:02 Det har faktiskt skett reenactments. Framförallt i Tyskland har man gjort sådana reenactmentgrejer. Men då har man ju inte musikerna med. För var hittar du en tobiken och en korn idag? Man får väl... Man får stoppa en lite elgitarr. Man får leta lite efter det kanske. Det hade de säkert haft om de hade kunnat. 58:19 Ja, det var heller inte givet att en av gladiatorerna skulle segra. Oavgjorda strider förekom. Det fanns ju alltså en domare som kunde bestämma att nu har ni gjort det här tillräckligt bra. Ni får båda bedömas som segrare. Och det här har ibland skildrats i dikter bland annat av Martialis som jag tror att du nämnde förut. Här möter man två kämpar, Verus och Priskus och de är oförmögna att besegra varandra och kejsaren belönar därför båda med det här ceremoniella träsvärdet som du pratade om. 58:51 Beviset för att de då var frigivna om de ville och så kunde de få andra priser också och ingen behövde dö, båda fick leva. 58:59 Även om det fanns en given segrare och en given förlorare så var det inte heller självklart att den som förlorade skulle dö. Man kunde mycket väl få behålla livet. Man kunde ge sig, man kunde ge tecken på att jag klarar inte det här längre, jag måste ge mig, men det var inte säkert att man dog för det. 59:20 Det digget om tecknet, du höll upp en eller två fingrar. Det är detsamma som att jag har besegrad, nåd! 59:27 Och vad händer då? Ja, då avbryter domaren matchen. Och med en kapitulera måste man avbryta. 59:33 Så får då editorn eller hennes representant, han som bekostar eller bekostadens representant, sitta och avgöra dö eller leva. Och då bör man betänka att den här editorn, chefen, Han är framför allt mån om att vara populär hos publiken. Han har finansierat spelet, meningen att publiken ska bli nöjda och glada med honom. Då ska han ha lyssnat av stämningen. Tycker man att det här är en person som ska leva? Är det flabba eller någon annan? 60:04 Då är det en populär... Det är klart att han ska få leva för honom och gilla publiken. Är det någon annan som kanske vill att han ska dö? Sen avgör han detta. Genom en handrörelse. Och det är kanske det mest diskuterade av allt som har med gladiatorer att göra. 60:19 Hur såg handrörelsen ut? 60:23 Jag är säker på att du, liksom jag, liksom alla som lyssnar, tror att det är tumme nedåt. Eller åtminstone har hört det någon gång. 60:29 Ja, det har man hört. 60:30 Men vad som står på latin är pollice verso, eller verso pollice. Det betyder med vänd tumme. Vilket man ofta har tolkat som tumme nedåt. Tittar man på hur man använder verso på latin så kan det betyda tusen andra saker också. Mycket vanligt att man döljer tummen i handen. Eller tummen sidledes. Det kan i teorin även betyda tumme upp. Det enda vi vet är att man gör någonting med tummen. 60:56 Första gången man på allvar börjar tro att det betyder tumme nedåt det är 1872 och det beror på fransk konst. Igen! Igen! Den där konstiga Hitlerhälsningen, det är alltså fransk konst på 1700-talet. Tummen nedåt, det är fransk konst 1872. Mannen bakom där heter Jean-Léon Jérôme som gör en tavla som verkligen gick hem i stugorna. Den köptes av en riknö som heter Alexander Tony Stewart. Vill man se den idag får man åka till Arizona. 61:26 Det finns i Phoenix Art Museum. Där kan man se hur åskådrar på kolosseum, framförallt ett gäng blodtöstiga vestaliska djungfrur, signalerar tummen nedåt. De önskar att den triumferande mormildon ska döda den besegade retiarien som pläderar för nåd. Den här tavlan blev väldigt känd. Så det ledde till en debatt redan då på 1870-talet. Hade de verkligen tummen nedåt? 1879 trycker man en pamflett med argument för och emot. Där står vi faktiskt och stampar än idag. 61:58 Ingen vet vad det här polikeverso egentligen betyder. Om det är tummen nedåt, tumme uppåt, tumme åt sidan eller tummen gömd in i handen. 62:07 Så där är fältet fritt för forskare att komma med nya idéer. Vi har alltså inget bildbevis från artikeln som visar exakt hur tummen hölls. 62:14 Ja, det längtar man ju efter att få se någon gång så att vi faktiskt får ett facit. 62:19 Nu undrar man ju hur länge en gladiator kunde förväntas överleva Vi har en gravsten som berättar att han hade levt när han var 30 år. Var det gammalt? Var det umt? Det är tyvärr omöjligt att skapa en trovärdig mortalitetsstatistik utifrån tillgängligt källmaterial. Men om vi håller oss till informationen i bevarade inskrifter från första århundrat efter kristig födelse så framgår det ändå att... Få gladiatorer blev äldre än 25 år. 62:53 Så det var ett kort, intensivt liv. Men det fanns undantag. Det fanns de som också blev pensionerade och blev urgamla. 62:59 Ja, de som blev 90 antar jag att de hade varit pensionärer i största del av sina liv efter 25 år. 63:05 Men många dog, kanske inte för att de förlorade utan för att de blev skadade. 63:18 De här gladiatorspelen måste bli populära i hundratals år efter att Augustus och Claudius och Titus och de här hade firat de här blodiga festerna som vi kan läsa om. Och att de höll i sig så pass länge, det vet vi inte minst över att folk som var sura på dem beskrev dem så utförligt men som fränesi att vi kan utgå från att de måste ha haft skäl till det. Till exempel en person som jag gärna återkommer till, en som hatade gladiatorspelen, en verklig underhållningskritiker, Tertullianus. 63:47 Ja, han var en av de absolut suraste kritikerna. Han uppfattade de här tvekamperna och djurhetsningarna- som groteska styggelser. Han var kristen, så vad skulle Jesus sagt? Eller hur? Han hade inte blivit glad. Nej, han hade inte blivit glad. Så Tertullianus anstränger sig till det yttersta- för att visa hur barbariska, modiska och allmänt moraliskt fördärvliga- de här arrangemangen var. De är fullt jämförbara med människo-offer- Och utförligheten kan enklast förklaras med att den här kyrkofadern känner sig manad att vara påstridig och normerande. 64:24 Eftersom många kristna dessvärde tycks ha varit lika fascinerade av spelen som alla andra romare. Så han fick verkligen återvända till det här, gno in det och spyr ur sig sin irritation. Ni ska inte tycka om det här, ni är ju kristna. Men vi gillar det ändå. 64:39 Ja. 64:41 Men han tyckte att i gladiatorkulturen det var... 64:45 uruselt, ingenting man skulle hålla på med. 64:48 Vi ska ju vara tacksamma för att han skriver det här, för det visar ju precis hur populär de var på hans tid. Han levde alltså då på hundratalet, in på 200-talet och de här kristna klagomålen håller på länge. 65:00 Förgäves. 65:00 Förgäves. 65:02 Tertullianus, Augustinus, Sanna talar för helt döva öron. Även efter att kristendomen har segrat, kejsarna har blivit kristna, så håller de fast vid de här traditionerna. Och det är inte svårt att förstå varför. Du förbjuder inte något som alla älskar och gör det till världens mest impopulära kejsare. Det är den renna självmordstaktiken för kejsare. Konstantin den Store. Roms första kristne kejsare. Han är ett perfekt exempel på den här ambivalensen. Å ena sidan, han vet att det är fel Gud och Jesus tycker inte om det här så han försöker begränsa de här gladiatorstridna i lagstiftningen. 65:38 Men han fortsätter att döma brottslighet till vilddjuren och han tilläter att provinsbåda runt omkring i Rom fira honom själv genom gladiatorspel. Theodosius I, en ärkekristen intolerant kejsar som förbjuder alla andra religioner på 390-talet. Han förbjuder alla icke-kristna fester. Han förbjuder olympiska spelen i Grekland och så vidare. Han lyckas inte påverka gladiatorspelen. Försöker kanske, men ingen bryr sig. Man tar inte det på allvar, för det här är så populärt. 66:10 Hans söner och såns söner, kejsar Honorius, Valentianus III och så vidare, långt in på 400-talet, fortsätter att upprepa förbud efter förbud efter förbud. Och att de måste upprepa förbuden visar på att ingen brydde sig. 66:25 Så ända fram till mitten av 400-talet så är det business as usual för laniston och editorerna. 66:30 Men sen hände någonting och vi har ingen aning om orsakerna. Men under 400-talets lopp så minskade gladiatorspelens popularitet och förklaringen kan inte sökas i förlusten av de västliga provinserna eller uppkomsten av nya och fattiga kungariken. Eftersom trenden var likadan i det ekonomiskt solida östromerska imperiet. Så det är någonting annat. Under de sekel som följde fortsatte Konstantinopels invånar att se på teater och trängas på hippodromen. 67:01 Men gladiatorerna, de försvann. Och närmare än så kommer vi inte gladiatorspelens svanesång. Vi vet att arenastriden mellan villdjur och människor ägde rum också på 500-talet. Men för det seklet har vi inte längre uppgifter om tvekamper man mot man. Bristen på källor gör att det är omöjligt att fastställa när den sista gladiatorn var verksam. Men om vi ska våga oss på en gissning är det sannolikt att den slutliga ridån gick ner under kriget mellan ostrogåter och östromare i mitten av 500-talet. 67:38 Och sen var sagan slut. 67:40 Ja, vi kan inte säga att det är sorgligt för det här var ju ändå ett vedervärdigt spektakel. 67:45 Ja, även om det har varit väldigt roligt att prata om det, det måste jag säga. För att det här är ju spännande. 67:53 Knäppt och spännande. 67:54 Jaha, verkligen. 67:56 Det var gladiatorerna det. Det var gladiatorerna och jag ska säga att det här är ett väldigt långt avsnitt. Jag hoppas att ni har orkat lyssna och att ni fortsätter att lyssna på oss. Tack för att ni är med oss. Hej då! 68:22 Hur kunde en kultiverad jurist och fembarnspappa bli en av historiens värsta förbrytare? I den nya boken Hitlers jurist berättar Arthur Schultz om Hans Frank, Hitlers juridisk rådgivare och en av Nazi-Tysklands mäktigaste män. Vad händer när lagen blir ett verktyg för förtryck? 68:43 Boken är utgiven av Historiska Media. Ljudboken finns tillgänglig hos din streamingtjänst. Beställ den fysiska boken på historiskamedia.se eller köp den i en bokhandel nära dig.